Tar en paus medan filmen jag jobbar med för tillfället står och renderar, trycker i mig resterna av gårdagens middag och filosoferar lite kring den här sidans ämne: Skilsmässor.
På ett plan får man ju verkligen vara tacksam för att möjligheten till skilsmässa finns när man tänker på människors (framför allt kvinnors) situation t ex i vissa andra länder, men också i Sverige för inte särskilt länge sedan: Tvånget att behöva leva i en dålig relation resten av livet för att tillfredställa samhällets och familjens normer kan inte vara någon hit någonstans.
På ett annat plan: I vårt rastlösa tidevarv går det nästan för lätt… Jag tänker på mina föräldrars skilsmässa i början av 70-talet när det faktiskt verkade vara en modegrej att skilja sig: ”Se så MODERNA och FRIGJORDA vi är, UPP TILL KAMP mot den gamla förstockade familjebildningen!” Skilsmässa som politiskt statement, som en ideologisk förevändning för att få dra iväg och hångla upp nya partners när vardagslivet trängde sig på. Vem kom i kläm? Jo, framför allt barnen. Och konsekvenserna? Mängder av splittrade familjer, förbannat frigjorda föräldrar och förvirrade barn som fått uppleva strida strömmar av diverse plastmammor och plastpappor och försöka få en plats i nya familjebildningar. Ja, jag talar för mig själv, det finns så klart mängder av lyckade skilsmässor och ansvarstagande föräldrar, men experimentverkstaden som jag och många med mig växte upp i var förödande för självkänslan.
För sedan går det ju som det går: Präglad som en anka träffar man i ung vuxen ålder en man som kommer ur samma sociala experiment, rädslan för commitment finns där från båda håll, giftermål är ett fult ord, banden till varandra är tunna som spindeltråd för man vågar inte kräva något från den andra och man är också på ett oklart sätt rädd för att bli av med sitt eget oberoende. Sedan blir det barn, och BAM – så slår präglingen till: Skilsmässa. Det blev lite ansträngande det där med barn, det blir nog roligare någon annanstans. Och eftersom båda två har en sänkt toleransnivå för att lämna och bli lämnade så är skilsmässan det naturliga steget. Vem kommer i kläm? Främst barnen, även om det för det mesta hanteras på ett mycket bättre sätt nuförtiden än på det glada 70-talet, men också ens eget inre barn som får se sin historia upprepas. Man tvingas inse att man tydligen inte har lärt sig någonting vettigt om relationer what so ever, och det är klart att det gör man ju inte när det inte finns någon i ens närhet som kan lära ut.
Nu sitter vi här, vitt spridda för vinden, pappor, mammor, barn, ex-föräldrar, halvsyskon i en enda röra. Det kan vara både spännande och dynamiskt, men också splittrat och ensamt. Jag kan sakna en kärna, ett ursprung. Föräldrarna gick vidare med sina liv, deras gamla relation är inte intressant för dem längre. Kvar finns jag, med egenskaper från både mamma och pappa. Även om de inte kunde leva ihop i den vanliga världen måste jag få dem att kunna leva ihop inuti mig. Därför var det så viktigt för mig att få en bra relation med mina stora tjejers pappa efter skilsmässan, jag ville att ungarna skulle få känna sig hela och att deras ursprung betydde något och fick plats.
Det är sådant jag funderar över när jag tuggar i mig min spagetti framför datorn. Renderingen är klar nu. Ha det bra där ute!
Kan det inte vara så att om man ser på den långa tidslinjen så är det för FÅ som faktiskt skiljer sig? Par som fortsätter tillsammans trots att det inte längre finns ett spår av en lust och en kärlek.
Kvinnor som stannar i det döda eftersom de blivit ekonomiskt beroende av sin man, män som stannar i det tomma för att de liksom inte orkar och för att de inte har några egna vänner kvar…
Kan det inte vara så?
Det kan vara så. Också. Skilsmässan berör ju på så väldigt många plan och så många olika människor. Det är ju det som gör det så svårt. Men som jag skrev i början av min betraktelse – klart man ska skilja sig om förhållandet gör en illa. Men så fort det är barn med i bilden blir det svårt. Man måste komma ihåg att de finns också efter skilsmässan, och att de har rätt till hela sig och sitt ursprung.