Jag heter Jessica, är 45 år, mamma till tre döttrar med två fäder och bor i Stockholm. Jobbar med animerad film och har gett ut en bok. Har också hållit på med musik, sjungit klassiskt, i rockband, jazz och till och med barbershop, haha!
Mina två äldsta döttrars pappa lämnade oss när de var 2,5 år respektive 5 månader. Själv var jag 26 och tyckte att livet var slut. Tack och lov hade jag ett bra nätverk av vänner omkring mig, bl a pappans bror som också hade en jobbig period och bodde mycket hos oss under den första tiden efteråt. Vi var som två halvfallna träd som lutade oss mot varann.
De följande fyra singelåren var hårda men händelse- och lärorika. Jag hade i princip ensamt ansvar för mina ungar och det var vi mot världen. Pappan hade dem lite oplanerat, planen var två dagar i veckan men det kunde alltid ändras i sista minuten pga av hans jobb som pilot och flygplanstekniker. När han väl hade barnen var jag aldrig hemma en sekund, jag sög i mig min sällsynta frihet, främst ute på krogen. Det var rätt desperat men välbehövligt.
Jag skrev också mycket under den perioden under långa ensamma kvällar medan barnen sov. Det fanns ju inget internet att tala om då i mitten på nittiotalet, så när man var ensam hemma var man verkligen ensam…
Min tanke är att på bloggen publicera en del av det jag skrev då parallellt med dagliga anteckningar från mitt nuvarande liv för att ge ett perspektiv på då och nu.
Efter de fyra singelåren blev jag tillsammans med en kollega som jag känt redan innan jag blev lämnad. Vi är fortfarande tillsammans och har en femårig dotter.
Jag fick så småningom en väldigt bra relation med mina stora döttrars pappa. Jag ville verkligen inte att ungarna skulle lida av skilsmässan och dessutom hade vi ju alltid haft roligt ihop, pappan och jag, så vi jobbade ihop vår relation väldigt snyggt efter de första turbulenta åren. Min nya sambo var dessutom väldigt tolerant, kanske för att han hade känt oss redan när vi ännu var tillsammans. Under flera år flyttade t ex vi föräldrar in och ut ur lägenheten medan barnen fick bo på samma ställe hela tiden. Det funkade förvånansvärt smärtfritt så länge min sambo hade kvar sin gamla lägenhet där vi kunde bo under tiden pappan var med barnen. Tror inte ens vi brydde oss om att byta lakan emellan passen… 🙂
Tyvärr omkom pappan till stortjejerna i en flygolycka på Malta 2006, och jag måste säga att jag saknar honom. Han var en karaktär och lämnade ett tomrum.
Med min nuvarande sambo har jag för första gången i mitt liv en stabilitet jag aldrig haft förut. Vi har bott ihop i femton år och den första förälskelsen har ju lagt sig men där finns kärlek, vi har kul ihop och jag är fortfarande helt fascinerad av att vara tillsammans med en människa som inte vill lämna mig.
Kommenterat på Skilda.nu