Juldagsmorgon

Jul jul jul… Nu glimmar juldagsmorgon (i regndimmorna) och jag försöker tagga ner efter att ha varit festarrangör i ett dygn. När man firar jul hemma och måste hålla i trådarna själv är det lätt att julefriden störs en aning av tidsplanering och matlagning, särskilt när Sambo drabbas av nåt slags influensa-attack mitt under Kalle Anka och måste gå och lägga sig för att klara av att vara med på julklappsutdelningen, stackarn. Vi försökte dämpa hans julfrossa och feberyra med att tuta i honom glögg utan något större resultat… Men jag fick bra uppbackning av stortjejen istället, så allt förlöpte någorlunda under kontroll.

Och så mysigt med hemmet kryllande av alla barn man gjort som är så fina med varandra! En var tomte, en pepparkaka och en tindrade i största allmänhet i sina myskläder. Själv drog jag på mig den enda julklänning jag äger, en trikågrej i mörkröd krossad sammet som jag haft i ungefär hundra år och upplevt lika många olika kroppsformer i, vissa år sitter den löst, andra år tajtare. Min enda indikator på vikt eftersom jag aldrig har intresserat mig för att köpa nån badrumsvåg. Konstaterade att den i år drog åt det lite tajtare hållet, hehe.

Och minns den första julen jag hade klänningen. Det var den första julen efter att stortjejernas pappa hade lämnat oss, men eftersom jag var besatt av att vår separation skulle påverka barnen så lite som möjligt och eftersom jag verkligen gillar mitt ex:s familj så beslöt jag att fira jul tillsammans med honom och dem.

Allt gick helt ok. Ungarna och deras jämngamla kusiner rasade runt och tog det mesta av fokuset, exet kom sent som alltid och exets bror filmade uthålligt alltihop med farmors videokamera. När det blev dags för julmiddag satte han kameran på stativet vänd mot bordet och lät den rulla.

När ungarna stoppats i säng och farmor åkt hem till sitt hade vi kvarvarande lite vickning vid matbordet. Ingen var helt nykter och känslorna började svalla. Exets syskon var på min sida angående vår separation, och exet fick utstå en hel del skäll från oss alla. Men halsstarrig som han var höll han på sin grej och tyckte inte han gjort något större fel som lämnat fru och barn hals över huvud. Och jag – som lätt blir lite dramatisk när jag druckit, stormade ut i vinternatten för att kyla ner mig och lugna mig en smula. Stod vid ett träd i den gnistrande snön, tittade upp mot stjärnorna och undrade vad det skulle bli av mig.

När jag kom tillbaka höll exets syster på som bäst med att läxa upp honom, men efter ett tag sänkte sig faktiskt julefriden. Innerst inne gillade jag ändå mitt knäppa ex, inte längre som potentiell partner, aldrig mer det, men som den roliga, geniala, idiotiska, ofullkomliga människa han var.

Och nånstans där, i den sista juletimmen, insåg vi att kameran stått på hela kvällen riktad mot bordet där vi satt, och att vi nu hade en flera timmar lång Norén-pjäs att njuta av, med oss själva i huvudrollerna! Jag har fortfarande ytterst svårt att se den utan att ha huvudet nertryckt i skämskudden och fingrarna inkörda i öronen. 😛