Tillbaks från Cypern, ännu rykande solbränd och lite halvpantad efter en veckas kravlös tillvaro i sol och varmt havsvatten… Och alldeles jätteglad över att få tillbringa lite koncentrerad tid med mina fina stortjejer. Vi har så kul ihop! Det känns som att jag har gjort två stycken mig själv (med pikanta inslag från deras far, förstås) som jag kan gå runt och ha roliga och intressanta samtal med.
När jag ser på dem så tänker jag som varje gång förut: Jag kan inte ångra att jag träffade deras pappa. Hade jag undvikit honom hade jag ju inte fått dem, och de – tillsammans med lillungen och sambon – är ju det bästa jag har! Och jag kommer till samma slutsats som alltid, att man inte kan ångra saker man varit med om, de har ändå hänt och det har format en, och man måste ta det därifrån.
Finally! 8)
Tack Marie! 😆
Härligt att vara tillbaka!
Jag ångrar inte mina barn men jag ångrar att jag valde fel pappa åt dom.
Ann – jag förstår din känsla, men utan just den pappan hade det inte blivit just de barnen. Det är i allafall där jag alltid hamnar. Klart att man hade älskat några andra barn man fått med någon annan man också, men där börjar det bli så hypotetiskt att åtminstone jag ger upp. Så – för att behålla friden i själen – det är som det är. Däremot kan man ju ha det som note to self att vara snäll mot sig själv och inte välja en sån typ igen nästa gång… 🙂
Jag vet, du har rätt. Nu ska jag bara vara snäll mot mig själv och nästa gång ska jag välja en annan typ. Kram
Ann – enligt min erfarenhet hittar man bättre och bättre ”typer” för varje dumskalle man råkar på, så håll bara hoppet uppe så håller jag tummarna för dig! Kram! 🙂