Han hade sett henne på middagen och blivit så oerhört attraherad. Han hade resonerat som så att det må hända vad som händer, vad som än händer är hon värd det…
Ylva nästan kräktes inombords. Han hade ingen skam i kroppen, hade aldrig haft (och en gång hade hon på fullt allvar trott att hon skulle kunna överleva det!) – det var illa nog att han varit otrogen med full beräkning, men att sitta och slänga det i ansiktet på henne där hon satt, rödögd och skakig…
– Jag ångrar ingenting. sa han.
Ett tag till stod hon ut med att höra på honom, höra hur de festat runt, vad hon hade sagt och vad han hade gjort, men när han kom in på intima nattliga detaljer som att hennes kropp liknat Ylvas men att hon hade svartlockigt hår och han hade ju alltid föredragit mörka tjejer… såg Fredrik hur Ylva blev grön i ansiktet och lyckades med milt våld få Lasse tyst.
Det blev en lång tystnad.
– Jag – jag kanske ska sova borta i natt? sa Lasse.
– Hos henne då? frågade Fredrik spetsigt.
– Nejnej, hos Erik. Tänkte bara… att det kanske skulle vara… bra…
Båda bröderna tittade på Ylva och väntade. Nu var hon askgrå och stirrade frånvarande in i tegelväggen på andra sidan gatan.
Övergiven.
Bortslängd.
Död.
Kunde inte avgöra om hon ville att han skulle sova hemma eller borta, hon kände sig så konstig… hon brukade ha allting så klart för sig men nu visste hon ingenting.
När de började röra sig mot ytterdörren flög hon upp:
– Fredrik, snälla Fredrik, stanna! Jag orkar inte vara här själv i natt!
Lasse fick gå iväg ensam. Var det ett uns av sårad fåfänga hon såg i hans ögon innan han stängde dörren efter sig? Kunde det vara möjligt att han tog illa vid sig av att det var Fredrik hon bad stanna, efter det som hänt?
Men det var ingen idé att ställa frågor denna vidriga dag, de lämnades alla öppna och svarslösa. Den vidriga dagen övergick i en vidrig natt där den enda ljuspunkten var Fredrik, som sov på soffan.
Kommenterat på Skilda.nu