Han kallades Lasse men såg inte ut som en sådan. Hon sa det till honom och han log med kisande ögon och berömde henne för hennes skarpsynthet. Han förklarade att hans pappa var ungrare och att han egentligen var döpt till Laszlo – men det kan ju ingen människa uttala.
Ylva konverserade honom vant och flinkt, glittrade med ögonen och lockade ur honom hans livs historia.
När han berättade var han kom ifrån mindes hon att trummisinhopparen i rockbandet var från samma ställe och frågade om han kände honom.
– Fredrik? Det är min bror! utbrast Lasse.
Stockholm är en ankdamm.
Medan de pratade iakttog hon honom.
Han var vacker med sitt mörka hår, markerade haka, fylliga läppar och gråa smala ögon. Hon hade en förkärlek för sneda smala ögon, kanske nedärvt från hennes ryskättade farmor med asiatiskr påbrå.
Hans kropp var smidig och stark, senor och muskler utan att vara uppumpad. Breda axlar, smala höfter. Starka händiga händer.
De pratade mycket. Han hade ovanliga tankar och många idéer, mer eller mindre skruvade. Vissa var geniala. Den här människan skulle hon aldrig få tråkigt med, tänkte hon. Visst anade hon hans problematik också, för aldrig är man så klarsynt som i det första mötet med någon: Lite väl dogmatisk och med en stor portion envishet, mot tjurskallehållet – ungefär som hon själv. Vilka storartade gräl de skulle kunna ha!
Jaa, hon skulle bara veta…
Men man är heller aldrig så tolerant som i det första mötet med någon, långt innan den nya människans problematik gått in i en och blivit ens egen. Man står ännu utanför och ser in, och jämfört med hennes tidigare män kändes Lasse som en vårvind. Han var ett mellanting mellan de opålitliga vildhjärnorna och de hanterliga normalmännen. Han hade överlevt sina vilda tonår och gått vidare.
Efter att ha insett att hans strulperiod inte längre gav honom de kickar han ville ha sadlade han om, la av drogerna och slutade till och med att röka. Han bestämde sig för att bli flygare och tog flygcertifikat för privatflyg i rasande tempo. Sedan flyttade han till Västerås på ett par år för att plugga till flygtekniker. Samtidigt började han flyga segelflyg och lärde sig konstflyg.
Hans driv fascinerade henne. Hon hade sällan stött på den egenskapen hos en man förut.
Sedan hon ända sedan bebisstadiet sett sin pappa snarka i soffan halva dagen eller lojt sitta och prata med en granne på trappan utanför det gråa huset med en ölburk i handen, hade de flesta män hon snubblat över haft samma slöa sinnelag.
Ganska trivsamt i lagom doser, men när det blir en ovana, en neuros, när ingenting någonsin görs eller händer, när kurvan ständigt pekar neråt eller bort i ett ofokuserat intet, då är det inte så charmigt längre.
Det här var något nytt och Ylva kände det som att hon tog en genväg förbi sitt stora problem (vad det nu var). Småningom skulle hon lära sig att de inte ifnns några genvägar.
Efter festen stod de på trottoaren i avgörandets stund, bollen hade hon lagt hos honom: Skulle han börja säga hejdå eller skulle han…
Lasse antydde att han inte visste var han skulle sova, han såg ruggig och frusen ut i sin konstiga jacka, och av ett uns ömhet eller om det var av gammal vana erbjöd Ylva sin säng, eftersom Fanny sov hos sin nya älskling.
Kommenterat på Skilda.nu