Fars dag förflöt utan den eftertanke den egentligen är värd, mest eftersom jag drabbades av nåt slags magsjuka dagen till ära och låg på lit de parade i sängen hela dagen, typ såhär:
(lånad från www.comtourist.com)
Så – inte många viktiga tankar blev tänkta i det tillståndet.
Mellanungen åkte dock ut till sin pappas grav i Vaxholm en stund, och hade jag inte blivit sjuk hade jag gärna följt med. Det är ju något med fäderna runt oss, både storbarnens och min egen, de tenderar att leva snabbt och effektivt och sedan dö i förtid. Och det går bakåt i generationerna, samma sak med min farfar, samma sak med tjejernas farfar. Ett visst släkte av män som präglats av avstånd och längtan, och för det vidare till sina barn, och vidare, och vidare…
Är det någon mer än jag som likställer kärlek med saknad? När man verkligen rannsakar sig själv menar jag, och ärligt känner efter vad som aktiverar ens känslor. Det är ganska intressant, och ju mer man fattar vad man går igång på och varför, desto mer förstår man om varför det blir som det blir med ens relationer. Men det tar tid. Själv har jag nog en bra bit kvar, men kul att man fattar en del i allafall.
Kommenterat på Skilda.nu